eFlowertwig

Du har hittat din favoritgodis. Det finns andra godisar i påsen, men det är bara en du egentligen vill ha. Men du vet att om du äter för mycket så tar den tillslut slut. För man kan väl inte äta av kakan och samtidigt ha den kvar? Eller kanske ska jag bara sluta tänka och inse att jag kan få påfyllning.

Ni vet hur det är va?

Så det var inte "mig" eller "oss" egentligen?

Nu har jag nog kommit till det där stadiet med ilska.. Eller kanske irritation.

När jag tänker tillbaka, får små flashbacks, så blir jag bara så irriterad. Jag kan ta som exempel igår, jag står på jobbet och gör massa saker som påminner om jobbet i Norge. Jag börjar tänka på hur jag stod där varje dag och  längtade hem, och den längtan va efter två saker - Dig och utlandsresan.

Jag tog knappt vara på tiden där bara för att jag så gärna ville vara hemma. Hemma hos dig, i din famn. Hemma hos dig, så vi snart kunde boka vår resa. Det låter patetiskt jag vet, men nu var det så det va. Hade jag åkt iväg för att stanna en längre tid med en massa vänner hade tankarna självklart inte varit desamma. Jag säger självklart inte att du förstörde min Norge-resa, inte med flit i alla fall.. Just då rörde det mig inte ett skit att jag gick och la mig tidigt för att det snabbt skulle bli en ny dag, jobbade kvar längre när jag va ensam där så att tiden skulle gå fortare, m.m.

Men nu rör det mig, nu blir jag så jävla less. Det är kanske inte bara Norge-resan som irriterar mig. Det är nog det mesta, men framför allt att det känns som att jag slösat bort det sista halvåret. Ett halvår med massa tomma jävla ord och falska förhoppningar. Just nu vill jag bara att tiden ska gå fort, så att du försvinner helt och att det är okej för mig att gå vidare. För jag orkar inte stå här och stampa på våra minnen.

.. det är lätt att säga allt sånt här i efterhand. Och självklart är jag glad för allt det fina vi hade. Men jag kan inte låta bli att tänka - tänk om..

• Sometimes, change is everything

• You know, just because people do horrible things... it doesn't always mean they're horrible people.

• And if we're lucky, we realize, in the face of everything, in the face of life, the true dream is being able to dream at all.

• I make no apologies for how I chose to repair what you broke

Jag pratade med favvo S i telefon tidigare idag. Och då kom vi in på lite Grey's Anatomy. Jag älskar programmet, och jag älskar alla bra citat som finns med. Så har ni lite tid över borde ni googla på citat ifrån serien.  Det finns nåt för alla, jag gillart! hih

och bara för att jag skriver upp just de här här så behöver inte vissa människor tolka det på sitt sätt. För det är mitt sätt nu, bara mitt. Så sluta hitta på saker folk, älska mer!

haha luddigt inlägg från en luddig erika.
PUSS

Jag vet inte vad, jag vet inte hur och jag vet inte varför.
Men något försvann från mig igår, något tungt och obehagligt.

Jag vet att det troligen kommer tillbaka snart igen.
Men för nu, för nu känns det sjukt skönt.

Jag får väl säga tack ändå, att jag i alla fall fick den lilla förklaringen.
Men jag kan inte avgöra om den är tillräcklig eller försen.

Men ibland brukar man väl säga..
.. bättre sent än aldrig

För varje andetag du tar, tar du en bit av mig.


Ni som varit kära och blivit sårade har alla känt den där känslan. Den där tomma känslan i magen som du har samtidigt som det känns som att du ska spy upp allt. Med spyan kommer du få upp och ut alla känslor på samma gång, men den där tomma känslan suger tillbaka alla känslor. Bara för att du ska må fortsatt dåligt, bara för att du ska få plågas lite till.

För inte ska det vara lätt eller, inte ska tiden efter man blivit sårad gå fort och smärtfritt. Du ska se så många röda kombivolvos som möjligt, mamma ska köpa nötterna du åt för första gången hos dem och behöva packa ner hans saker. Du ska springa på mostern och är det inte mostern så blir det systern nästa dag. Leendet du hade på läpparna börjar bara luta mer och mer neråt. Ge det sen några timmar igen, underbara vänner, några snygga och trevliga blickar senare så är den sorgsna minen är som bortblåst.

Men sen kommer de, dessa småtimmar. Med småtimmarna kommer tankarna. Med tankarna kommer saknaden, längtan, ovissheten och frågvisheten.

- Tänk om jag inte sagt si eller så.
- Tänk om jag varit så istället.
- Tänk om jag hade ringt det där jävla samtalet.
- Tänk om jag bara hade vågat prata om det med dig.
- Tänk om du inte varit med honom den dagen.
- Tänk om du inte hade pratat med henne den kvällen.
- Tänk om bara vår sista natt tillsammans hade varit perfekt.
- Tänk om jag bara inte hade varit så hopplöst förälskad.



Men framför allt, vad gjorde jag för fel?

Då tänker jag alltid, tänk om jag varit någon annan..
.. och det känns faktiskt som att det bara är då jag hade dugit tillräckligt.

Du talar om dig själv, som om du visste nåt om kärleksliv..

Och själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot! 

 





"Dom tror alltid att gräset är grönare på andra sidan. 
Men det är de fan inte!!"

- Citerat E.

Jag sprang ikapp tåget idag faktiskt.. För jag får inte kontakt med chauffören via sms-biljetter eller liknande. Men jag sprang inte efter för att försöka slåss om min plats igen eller för att tjata om att jag verkligen kan få tyst på prasslet. Det vet redan chauffören mycket tydligt. Jag sprang ikapp det för att puttsa bort lite skit på backspegeln (jag vet att det inte går att få bort det helt eller göra så att det inte funnits där). Men det var något jag va tvungen att göra för att kunna lämna perrongen, annars kanske chauffören inte ser lika tydligt i backspegeln.

Samtidigt så ville jag säga att jag ska vandra runt på stan här ett tag, inte stå kvar på perrongen och vänta.. Absolut inte ta något nytt tåg. Men inte heller bara stå och vänta på att just det tåget jag vill kommer tillbaka.. Jag ska gå runt på stan, ta in alla ord alla fina människor säger till mig, le och samtidigt hoppas lite på att det där tåget kommer tillbaka.

För jag tänker nu, inte fan kommer chauffören vända tåget och komma tillbaka om han ser att jag hoppar på andra tåg eller bara ger upp och ruttnar på en perrong. Vem vill att en sån människa ska smuttsa ner sitt tåg? Klart som fan att man hellre har nån som lever livet och är sig själv, inte bara står på en jävla perrongjävel i flera dagar/månader framöver..

Nä, jag ska gå tillbaka och titta efter tåget på håll.. inte nåt mer än så. Sen hålla kvar i hoppet, men jag ska inte leva på hoppet..

..utan bara leva, fast det tar nog några dagar till..

för en minut sen var du min
en tredjedel av den jag var går hem
för en är krossad, en är din
det här är slutet på vår film

står inte ut, står inte ut
ett år försvinner utan ljus
även om ett sekel går så ska jag alltid vänta på vår tur
från och med då

från och med du

För några år sen åkte jag barntåg, som lilleputtetåget. Men de åkturerna var korta, man växer ifrån det roliga eller så får man inte riktigt ut nåt av åkturen. Man vet redan innan att det här är inget tåg som åker länge.

Sen för något år sen hoppade jag på ett tåg, ett riktigt tåg- ett vuxentåg. Först hade jag svårt att hitta min plats, jag letade och letade. Tillslut hittade jag rätt, jag föll ner i sätet pladask. Jag hade aldrig suttit bättre i hela mitt liv! Men lite då och då var det någon som drog i nödbromsen och vi var tvungen att stanna och hoppa av. Personen lovade att den skulle sluta dra i nödbromsen och att turen skulle fortsätta som vanligt. Detta hände en eller två gånger, men upphörde sen helt. Tåget stannade på de mest underbara platser, såna som sätter sig som en bild i hjärtat.

Men då började istället någon prassla med en godispåse, lite väl högt och lite väl ofta. Jag var bara så inställd på resan och målet att jag lärde mig ignorera ljudet.. Tyvärr kunde inte chauffören ignorera det, utan det blev bara mer och mer störigt för honom. Jag lyckades få personen att prassla mindre, men det hjälpte inte. Antar att han kanske inte såg målet lika tydligt som jag, och därför blev det svårt att ignorera och istället koncentrera sig på den härliga åkturen, mellandestinationerna och hur glad man var när det där prasslet inte va där.

Så han kastade av mig, antar att han trodde att det var jag som prasslade med godispåsen. Han förstod inte att det kunde vara någon annan, någon annan vid namn Förvirrad Framtid. Nej jag blev avslängd, utan att få säga något eller övertyga han om att jag kunde få det att sluta helt, även fast det inte var jag som egentligen höll på. Jag ville inget annat än att hoppa på tåget igen, göra allt för att få bort prasslet.

Men samtidigt förstod jag inte, för är det inte så att när det blir tyst så njuter man extra mycket av tystnaden. Eller att man måste ha det där prasslet för att slippa högre och mer irriterande ljud. Hellre att det prasslar i påsen än att någon drar i nödbromsen!

Nu står jag i alla fall här på perrongen, mitt ute i ingenstans. Jag känner igen mig och jag känner igen alla personer runt om mig. Jag hör deras ord, men inga utav dem går riktigt in. De bara rinner av, de orden som sitter på mig som en sköld är -Inget du säger kommer få mig att ändra mig. Det gör det bara värre för oss båda..

Vadå, jag kan väl inte bara stå och se på när jag blir avkastad från tåget och jag kan göra nåt åt det?! Men du låter mig inte göra nåt åt det. Du låter mig bara stå där på perrongen, gråtandes. Du torkar bara bort tårarna med vindrutetorkarna.. Utan att ens kolla i backspegeln..

Jag ser mitt, ja mitt föredetta, tåg en bit bort.. Det har lämnat perrongen och är på väg bort, sakta men säkert.. -och jag står kvar.

Jag står hela tiden och kollar på tavlan med alla avgångar och ankomster.. Jag vet att det kommer komma och gå fler tåg. Men jag hade verkligen hittat en bra tåg med en underbar slutdestination och massa fina mellandestinationer. Jag var inte ens rädd för att krascha, så länge jag satt på just det där tåget till slutet. Att bli avkastad var min värsta mardröm..

Kanske blir det nåt fel på tåget, eller så kollar chauffören i backspegeln och ser att jag är en tjej som kan ge allt för nåt jag vill. Kanske kommer tåget tillbaka.. Det är en tanke jag inte kan släppa, fastän orden chauffören sagt.

Jag vaknade i morse vid sex.. Va säker på att allt va en dröm, fick världens bästa känsla. Började skriva ett sms till H - Älskling, jag hade världens mardröm, de va så... och sen kom jag på att det inte va någon dröm...

Så då passar vi på att ta dagens frågor..
Hur jävla många tårar har en människa?
Och hur patetisk får man egenligen känna sig?

inget varar för evigt!

du släppte en bomb..
och allt som slets med i smällen va mitt hjärta

dagen gick i botten


det här är inte vad jag vill.
det här är inte något jag klarar av.