eFlowertwig

För några år sen åkte jag barntåg, som lilleputtetåget. Men de åkturerna var korta, man växer ifrån det roliga eller så får man inte riktigt ut nåt av åkturen. Man vet redan innan att det här är inget tåg som åker länge.

Sen för något år sen hoppade jag på ett tåg, ett riktigt tåg- ett vuxentåg. Först hade jag svårt att hitta min plats, jag letade och letade. Tillslut hittade jag rätt, jag föll ner i sätet pladask. Jag hade aldrig suttit bättre i hela mitt liv! Men lite då och då var det någon som drog i nödbromsen och vi var tvungen att stanna och hoppa av. Personen lovade att den skulle sluta dra i nödbromsen och att turen skulle fortsätta som vanligt. Detta hände en eller två gånger, men upphörde sen helt. Tåget stannade på de mest underbara platser, såna som sätter sig som en bild i hjärtat.

Men då började istället någon prassla med en godispåse, lite väl högt och lite väl ofta. Jag var bara så inställd på resan och målet att jag lärde mig ignorera ljudet.. Tyvärr kunde inte chauffören ignorera det, utan det blev bara mer och mer störigt för honom. Jag lyckades få personen att prassla mindre, men det hjälpte inte. Antar att han kanske inte såg målet lika tydligt som jag, och därför blev det svårt att ignorera och istället koncentrera sig på den härliga åkturen, mellandestinationerna och hur glad man var när det där prasslet inte va där.

Så han kastade av mig, antar att han trodde att det var jag som prasslade med godispåsen. Han förstod inte att det kunde vara någon annan, någon annan vid namn Förvirrad Framtid. Nej jag blev avslängd, utan att få säga något eller övertyga han om att jag kunde få det att sluta helt, även fast det inte var jag som egentligen höll på. Jag ville inget annat än att hoppa på tåget igen, göra allt för att få bort prasslet.

Men samtidigt förstod jag inte, för är det inte så att när det blir tyst så njuter man extra mycket av tystnaden. Eller att man måste ha det där prasslet för att slippa högre och mer irriterande ljud. Hellre att det prasslar i påsen än att någon drar i nödbromsen!

Nu står jag i alla fall här på perrongen, mitt ute i ingenstans. Jag känner igen mig och jag känner igen alla personer runt om mig. Jag hör deras ord, men inga utav dem går riktigt in. De bara rinner av, de orden som sitter på mig som en sköld är -Inget du säger kommer få mig att ändra mig. Det gör det bara värre för oss båda..

Vadå, jag kan väl inte bara stå och se på när jag blir avkastad från tåget och jag kan göra nåt åt det?! Men du låter mig inte göra nåt åt det. Du låter mig bara stå där på perrongen, gråtandes. Du torkar bara bort tårarna med vindrutetorkarna.. Utan att ens kolla i backspegeln..

Jag ser mitt, ja mitt föredetta, tåg en bit bort.. Det har lämnat perrongen och är på väg bort, sakta men säkert.. -och jag står kvar.

Jag står hela tiden och kollar på tavlan med alla avgångar och ankomster.. Jag vet att det kommer komma och gå fler tåg. Men jag hade verkligen hittat en bra tåg med en underbar slutdestination och massa fina mellandestinationer. Jag var inte ens rädd för att krascha, så länge jag satt på just det där tåget till slutet. Att bli avkastad var min värsta mardröm..

Kanske blir det nåt fel på tåget, eller så kollar chauffören i backspegeln och ser att jag är en tjej som kan ge allt för nåt jag vill. Kanske kommer tåget tillbaka.. Det är en tanke jag inte kan släppa, fastän orden chauffören sagt.