eFlowertwig

Nu har jag nog kommit till det där stadiet med ilska.. Eller kanske irritation.

När jag tänker tillbaka, får små flashbacks, så blir jag bara så irriterad. Jag kan ta som exempel igår, jag står på jobbet och gör massa saker som påminner om jobbet i Norge. Jag börjar tänka på hur jag stod där varje dag och  längtade hem, och den längtan va efter två saker - Dig och utlandsresan.

Jag tog knappt vara på tiden där bara för att jag så gärna ville vara hemma. Hemma hos dig, i din famn. Hemma hos dig, så vi snart kunde boka vår resa. Det låter patetiskt jag vet, men nu var det så det va. Hade jag åkt iväg för att stanna en längre tid med en massa vänner hade tankarna självklart inte varit desamma. Jag säger självklart inte att du förstörde min Norge-resa, inte med flit i alla fall.. Just då rörde det mig inte ett skit att jag gick och la mig tidigt för att det snabbt skulle bli en ny dag, jobbade kvar längre när jag va ensam där så att tiden skulle gå fortare, m.m.

Men nu rör det mig, nu blir jag så jävla less. Det är kanske inte bara Norge-resan som irriterar mig. Det är nog det mesta, men framför allt att det känns som att jag slösat bort det sista halvåret. Ett halvår med massa tomma jävla ord och falska förhoppningar. Just nu vill jag bara att tiden ska gå fort, så att du försvinner helt och att det är okej för mig att gå vidare. För jag orkar inte stå här och stampa på våra minnen.

.. det är lätt att säga allt sånt här i efterhand. Och självklart är jag glad för allt det fina vi hade. Men jag kan inte låta bli att tänka - tänk om..