You, do you remember me?
Så singellivet frestade alltså så mycket?
Så du kände att det är viktigt att få vara med vilka man vill utan att man ska ha en tjatkärring vid sin sida?
Så allt snack om att de personerna var så jävla dryga var bara skitsnack?
Så det var inte "mig" eller "oss" egentligen?
Ja eller oj, jag blir inte förvånad förresten. Det mesta som kom ur din mun på slutet verkar varit skitsnack. Eller nu vet jag att jag är hård när jag säger så. Men jag kan inte vara annat än hård mot både dig och mig själv.
Jag har inte kommit över stadiet med ilska än. (Så ta det jag skriver med en nypa salt ibland) Allt jag tänker på får mig att bli arg. Tyvärr är det nästan bara ilska på mig själv och hur blind jag varit. Hur kunde jag falla så hårt, så fort, så fantastiskt.
Jag vill verkligen att det ska låta som om att det var dåligt, för det vet både Jag, Du och Ni allt så är inte fallet. Men ju mer jag tänker tillbaka, desto mer ser jag nu vad jag absolut inte såg då.. Det blir mer klart när jag kollar i backspegeln. Och då blir jag arg och sänker mig själv ännu mer.. För hur kunde jag inte märka att jag va så mycket mer kär i dig än vad du någonsin kunde bli i mig. Du skulle aldrig kunna släppa in mig så nära.
Men är det inte sant som de säger? - Man lär sig av sina misstag!
Det är inte lätt att tänka för mycket.
Det är inte rättvist att jag känner så här.
Det är allt utom rättvist.
Kommentarer
Trackback
