I've got two souls

För varje ord, varje mening, varje leende och för varje beröring tappar jag mer och mer fotfästet. Men min hjärna håller mig nere, om det så bara är min lilltå som snuddar backen. Den här gången spelar hjärnan med i spelet. Men bara så där lagom mycket, inte allt för mycket. För jag måste få känna att jag lever ibland.. och just nu, just i detta nu och förhoppningsvis en tid framöver vill jag lova att jag lever.
Jag kan bara inte sparka bort något som landat framför fötterna på mig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0